Avsluta

Jag brottas då och då med mina tvångstankar kring att avsluta spel innan jag börjar på nya. Dels kommer dessa naturligt från att jag inte kan investera i nya spel hela tiden och därigenom får försöka göra så mycket som möjligt av det jag äger, men det finns djupare aspekter. Min inköpstakt är då inte så låg att jag bara tillgång till ett oavslutat spel åt gången. Så sent som igår märkte jag att högen av påbörjade men inte avslutade spel vuxit till fyra, vilket är mer än på väldigt länge. Lite av en slump har jag också kommit över ett exemplar av Mass Effect 2, vilket ska vara ett mycket bra spel. Vad göra, samvetet står vid sidan av med ett förväntansfullt ansiktsuttryck. 

Exakt varför jag tycker att jag borde fokusera på ett litet antal spel åt gången är jag inte helt säker på. Lite kommer det kanske från att jag traditionellt tenderar att förlora intresse för något när jag väl ser vart åt det barkar, vilket jag sett som en oförmåga att avsluta saker och därför aktivt motarbetar. En annan bidragande faktor kan vara hur jag konsumerar böcker och film, vilka kan vara jobbiga men givande på samma gång. 

Frågan är dock om spel lyder under samma lagar? Få spel är ute efter att förmedla en värdering eller filosofisk poäng, så att inte spela dem enbart för underhållningsvärdet kanske är slöseri med tid. Min behållning av spelandet är, som jag diskuterat tidigare, beroende av min känslomässiga situation och vilket också kan ses som ett argument för att man borde spela det man är mest sugen på. Samtidigt brukar jag känna tillfredsställelse när väl eftertexterna rullar. Jag tror jag måste tänka mer på detta.

Comments

[Janniz Jonsson 1199]

Att estimera sin förmåga att avsluta spel är i det närmaste omöjlig. Antalet parametrar som spelar in kan tyckas omöjliga att formulera. Att läsa baksidestexter av typen "minst 26 timmars spelande" på RPG avskräcker ibland mer än det säljer. Problemet som "Spelaren" formulerar är svårt att dra till sin spets. Handlar det om att hitta ett bra flöde av inköp och konsumtion, så att det aldrig blir liggande ospelade spel i hyllan, eller handlar det om svårigheten att avsluta påbörjade. Så vad är egentligen grundproblemet? Att forska på detta skulle vara svårt, då jag förutsätter att "Spelaren" bara skaffar de spel han tycker verkar bra och/ eller givande, och för att få en mer vetenskaplig bild skulle han behöva köpa en randomiserad blandning med regelbundna intervall. Kanske skulle då "Spelaren" forcera sig igenom Sims3, eller fastna på en hög nivå i Galactic Civ. och möjligt bara låta ett tredje spel bli liggande i sin cellofanförpackning. Är det kanske till och med så att det finns en annan dimension där det kan anses som syndigt att inte avsluta spel - och hur gör man då? Eller om man klarat ett spel ända fram till slutstriden, och går bet på den - vad ska det räknas som?

[Micke]

För mig handlar detta mest om att blottlägga vad det är som ger mig dåligt samvete och därigenom nå en mer avslappnad och givande attityd till spelandet. Jag drar nog inte det så långt att jag tänker på oavslutade spel som något "syndigt", men det ligger i mina värderingar att jag bör avsluta det jag påbörjar, något jag tar med mig in i mitt spelintresse.
Jag vill således i första hand snarare fundera över avslutets betydelse för behållningen av spelet än förmågan att nå dit. Det verkar ligga ett hönan-och-ägget-beroende på lur här och jag väljer här att börja med en formulering som ett kognitivt problem snarare än ett kapacitetsproblem.
Låt oss till en början sortera bort alla yttre förväntningar, det är inte mitt mål att nå erkännande för att jag avslutar spel. En modell för att resonera kring behållningen skulle kunna vara att se spel som en blandning av narrativ och mekanik, där varje spel ligger någonstans på en kontinuerlig skala mellan att vara antingen det ena eller det andra. En bok eller en film skulle enligt denna model vara ett fullständigt narrativt spel och leken att balansera en boll på ett finger så länge som möjligt ett fullständigt mekaniskt spel. För att sedan börja någonstan kan vi anta att behållningen av ett spel kan ses som en summa B = N + M + NM, där N är behållningen från narrativet, M är behållningen från mekaniken och NM är behållningen från synergin mellan de båda. Nyttan med en sådan modell är att jag inte har några problem med att fundera över min behållning av ett narrativ eller min behållning av en mekanik. Korstermen är det svåra, så låt oss tills vidare bortse från den. Väldigt få spel har i min mening en så pass bra story att narrativet skulle vara en anledning att avsluta spelet. Således ligger mycket i behållningen i hur roligt det är att spela det. Är det i så fall inte en rimlig slutsats att jag borde spela spelen så länge jag finner dem mekaniskt givande och sedan istället läsa en bra bok eller börja på ett nytt spel när jag tröttnar?