Progress

Ett återkommande fenomen när jag är väldigt pressad av jobb och privata åtaganden är att jag börjar spela World of Warcraft. För någon vecka sedan startades ett WoW-gille av en grupp människor som jag följer på Twitter, resultatet blev Societas Twitterae, en tämligen avslappnad grupp individer som jag trivs att småprata lite med på kvällskvisten. WoW uppfyller på något sätt samma funktion som ett kafé där man man sammanstråla under trevliga former. Istället för en latte i handen har man istället sina spelkontroller och soffgruppen har ersatts av respektive spelares spelhörna. 

Det finns mycket skrivet om WoWs beroendeframkallande natur, något som jag inte på något sätt vill bestrida. Stundtals har jag själv betraktat mig som mer eller mindre beroende, men som med allt har även WoW både en fram och en baksida. Just den repetitiva, ständigt belönande spelmekaniken, det som är själva grunden i det beroendeframkallande, tjänar för mig i stunder av extrem stress som avslappning. När arbetet eller andra moment i livet är extra utmanande orkar jag inte ta mig an spel som kräver koncentration och viljan bemästra något svårt. WoW å andra sidan, känns enkelt, belönar mig med progress för den minsta knapptryckning och sammanför mig dessutom med människor att prata strunt med. 

Jag funderar ofta på om detta är bra, men har i skrivande stund inte kommit fram till något. WoW har på många sätt ersatt att slö-titta på dåliga TV-serier och jag har oftast betydligt roligare i Azeroth än jag har på Slashdots nyhetssidor. WoWs enkla, nästan garanterade progress, är otroligt tilltalande för min stressade hjärna, vilket är lite av en varningssignal. Men å andra sidan, någon gång måste man koppla av. Dags för en glass i solen tror jag.