Livsviktigt

Spelens funktion i sociala sammanhang är något jag ofta funderar över. När jag var i lågstadieåldern var TV-spel något magiskt, något som bara ett par i vänskapskretsen hade. Vi samlades ett litet gäng och turades om med joysticken. I skolan återberättade man gårdagens äventyr i dramatiska ordalag. Jag minns speciellt den sommaren som alla spelade Ghosts n' Goblins. 

Liksom i de flesta andra samtida spel fanns det inga sparfunktioner, man började från början varje gång. Det var också ganska utmanande för ett gäng 10-åringar och det var en stor bragd att ha klarat spelet. Myterna var många och det spekulerades vilt om om dolda nivåer, supervapen och alternativa slut. I går såg jag en skara barn i dagisålder uppleva något väldigt likt framför TVn i vårt vardagsrum och jag blev både varm i hjärtat och lite avundsjuk. 

Jag hoppas verkligen vårt vardagsrumsgolv blir en plats där mina barn tillsammans med sina vänner får uppleva den gemenskap och förundran som jag minns från mina tidiga spelår. Den gemensamma berättelsen, hjältedåden, nederlagen och minnena av något unikt, något som spel är väldigt bra på att ta fram. "Livet är inte de dagar som passerat utan de dagar man minns" var det någon som sa. Spel är livsviktigt.