Överflöd

Jag fick efter de senaste dagarna anledning att åter fundera kring kvantitet och kvalitet. Under ett par kvällar har jag varit gräsänkling och därigenom haft några extra timmar att ägna åt spel. Det trista är att jag inte haft så mycket roligare än vad jag brukar ha. Snarare tvärt om. Jag har känt en viss stress över att ha ett "gyllene tillfälle" att spela, jag vill inte slarva bort det på något meningslöst. 

Först sista kvällen insåg jag hur detta tänkandet hindrat mig från att få ut något bra av den extra speltiden. Viktigaste insikten är hur stress förtar mycket av det behagliga mitt spelande. Det får mig att skynda, vilket nästan alltid gör att jag får en blek upplevelse. Många av de mer artistiska spelen, jag kan nämna Limbo som ett av de senaste i denna kategori, är som bäst när jag verkligen sjunker in i upplevelsen. När jag tar mig tid. 

Insikten initierades av att jag spelade den retuscherade versionen av Monkey Island 2. Jag hade fastnat på ett problem och blev irriterad över att jag inte snabbt kom på lösningen. Jag bytte spel. 30 minuter senare bytte jag igen, när jag bestämt mig för att jag verkligen inte har tid att traggla en jobbig bossfight. Först när jag bytt ytterligare en gång ("usch vad tråkig inledningen till detta spelet är") såg jag det destruktiva mönstret. Det är lite kusligt att se hur mer speltid kunde få mig in i en negativ spiral på detta sätt. Likt med många andra saker i mitt liv så är det tydligt för mig att jag är bättre på att hantera en bristande tillgång än ett överflöd.